Det är inte bara min familj och Indras familj som är involverad i detta nu längre... idag när jag kom till skolan fick jag flera frågor om hur det stod till med lill-Snuttan Svartingen (kärt barn har många namn).

Hon äter med STOOR aptit. Ändrade lite på blandningen, gjorde den mindre sur, och nu du! Nu går det undan. Ett sug som heter duga, man får riktigt dra bort flaskan från henne!

Jag har precis badat, sitter här och skriver med en hand, iklädd badlakan och med klut på huvudet, och i knäet ligger lilla Snuttisen och suger frenetiskt på sin flaska. För visst skulle hon ha mat nu, och nej, jag hinner inte ta på mig kläder innan hon får, givetvis så är hon viktigare.

Mamma var jättenervös i dag när jag var iväg, men det har gått jättebra! Enda som egentligen surat är hundarna, De vill ju självklart att man ska vara hemma, eller om detinte går, i alla fall ta dom med sig! Vilken tråkig matte, som åker iväg och är borta utan att ta med sig någon av fyrbeningarna...

När Snuttisen är färdig med sin flaska lägger jag ner henne på hennes värmedyna,varpå hon kryper iväg och lägger sig vid mammas bakben i alla fall. Klä på mig? Nej, jag har knappast tid, jag har fullt upp med att sitta och titta på det lilla livet, rädd att missa en sekund.

Jag är full av hopp. Hårt arbete lönar sig, nu är det bara raksträckan kvar. Första veckan avklarad, och hon är så pigg och alert lilla grynet! 

Igår eftemiddag, vid 17-18 tiden så trodde jag att kampen var över, att slaget var förlorat.

Lillsnuttan satte troligen mat i halsen, och var i princip borta. Det gick så snabbt. Hon blev alldeles stel, andades inte och hade vi inte slungat, sugit, blåst, masserat så hade hon verkligen varit borta. tungan var snudd på blåaktig, men blev rosa igen, och vi såg och hörde hennes andning sätta igång.

Jag stod med tårar i ögonen, ihopsnörd hals och telefonen i handen, redo att ringa till Indras matte och husse och tala om den sorgliga nyheten, men pappa vägrade ge upp, han la henne på ryggen och masserade, blåste lite luft i halsen, masserade, vände henne på magen och andningen satte igång.

En halvtimme senare ligger hon och snuttar från Indra igen...

Resten av kvällen var det med andan i halsen och orolig mage som man gav henne mat. Idag har hon ätit jäklar anamma. Vikten verkar pendla 128-132g så jag har börjat att tvivla på min digitalvåg....

Stackars mamma kommer att vara ett nervöst vrak de 3 timmarna jag är iväg idag, och de 4 timmarna som morgondagen medför.

Men jag har gjort en del ändringar: bytt napp, till en med mindre hål. Blandat ny björcks blandning, där jag varit än mer noga med hur mycket Citronsyra som jag tagit i, eftersom den gör att blandningen klumpar sig när den svalnar. Måste ha räknat fel på den förra (gjorde en mindre dos än den som står i receptet) för dagens blandning är jämnare i konsistens och klumpar inte.  Och den är troligen godare också för hon snuttar mycket mera på flaskan.

Varför fortsätter jag att flaska henne, kanske ni tänker? jo för att på nätterna har jag gett henne mer sällan så att hon ska snutta av Indra, och visst gör hon det, men hon tappar ngt gram nästan var natt, så hon får ju inte tillräckligt där.

Däremot är det mindre mängd vätska varje gång jags ka vätska henne, i morse var det bara 2 mil innan det var stopp (och hon protesterar mot sprutan numera)

Som jag sa till Indars matte: Jag kommer att fortsätta att kämpa, för hon är hur pigg som helst!