Pysemys fyller 8 idag, tillsammans med sina syskon förstås.

Jösses vad tiden går. Inte längesedan jag hade henne liten i valplådan känns det som.

Födelsedagarna duggar tätt denna veckan. I morgon är det Skrålletrolls tur, då fyller hon 11 år (WOW!) och på lördag är det Elton-peltonen som blir 6.

Så samtidigt som jag firar Pysemysen så skickar jag grattiskram till hennes syskon och till mamma Skrållan som numera bor i Karlshamn med lilla råttan Molly, och till Elton som bor i Svängsta med sin "lillebror" Julle (Cane Corso, så något vidare liten är han inte omman tänker på storleken) 

Mycket ska man få höra innan öronen trillar av är ju ett gammalt ordspråk, och ibland stämmer det så perfekt in på livet att det är skrämmande!

Jag undrar vad folk tror om hunduppfödare och deras avelsplaner egentligen? Och varför de drar alla över samma kam?

Igår fick en kompis ett otäckt samtal från en påstridig människa som i princip kom med hot. Människan ringde från skyddat nummer och vägrade presentera sig. Samtalet gick ut på att Cavalierer hade låga värden på Trombocyterna, och att alla uppfödare SKULLE ta blodprov innan man parade.... Och när kompisen inte hade full koll på detta med trombocyterna så blev människan väldigt otrevlig.

En åsikt som hon uttryckte var att vi uppfödare inte tittar på stamtavlorna när vi parar, och att vi byter valpar med varandra.

Jag har även råkat ut för att folk tror att man inte kan kolla stamtavlan på en renrasig cavalier, att det fuskas med stammen på dom. Den som sagt detta är en som föder upp blandras/oreggade cavalierer och hur ska man som valpköpare kunna kontrollera att den som ska vara mamma/pappa till min oreggade/blandis är de rätta?

En ringde till och med hit för att fråga om hur jag ställde mig till att ta en kull oreggade cavalierer.

Vi uppfödare är inga levande encyclopedier i sjukdomar. Vi delar med oss när vi hör om något nytt, frågar om andra har erfarenhet om det, men vi kan inte alla sjukdomar automatiskt och det kan ingen begära heller. Vad vi däremot SKA kunna är ögon- hjärta-knän på våra hundar. Resten är en sorts överkurs som vi försöker att hålla oss ajour med, men som vi bara kan riktigt bra om vi själva råkat ut för det. Har man som vanlig ägare något att tillföra så ska man tala om det för sin uppfödare och för Hälsorådet, som man kan hitta på SCKCS hemsida

Finns säkert många som kommer att reagera på detta jag skriver här nu, och säga att det är bara för att jag föder upp renrasigt och reggar, men det får stå för dom då.

Men min fasta åsikt är att:

1: Köp inte oreggat eller blandis med cavalierer. Du kan ALDRIG kontrollera hälsostatusen i flera generationer bak innan köp på en sådan. Köper du däremot en reggad hund (oavsett ras) så har du en massa undersökningar som du kan stödja dig på när du ska köpa in just din valp.

2: Det finns sjuka hundar bland både reggade och oreggade/blandisar. För det första: hur noga man än är som uppfödare så kan man aldrig garantera att det man föder upp kommer att vara friskt hela livet och leva länge. Men vi gör vårat bästa, vi kontrollerar hjärta, ögon, knän på våra avelsdjur, på deras föräldrar och syskon, och i flera generationer bak så gott det går. Vi använder inte för unga avelsdjur med vilje, vi reggar våra valpar så att våra valpköpare har större chans att kontrollera sin tilltänkta valps hälsa bak i stammen INNAN köp!
Dessutom så ärver valpen sina egenskaper i lika del från mamma och pappa, det vill säga 50% av valpen är från pappans gener och lika mycket från mammans. Detta gäller utseende, hälsa etc.

3: Att man bör ta en kull på sin tik är bara gammalt skrock. OM man använder en tik i avel så ökar risken för att den ska få livmodersinflammation senare i livet, det är ett faktum som man får ta in i ekvationen när man planerar sin avel.

4. Inte allt bör gå i avel, oavsett stam. Man tittar på helheten: sundhet, mentalitet, utseende. Det finns måånga hundar som blivit omplacerade av sina uppfödare/ägare för att de inte platsar i avelsboxen, och det är inget negativt. Man ska sträva efter en hög standard på sin uppfödning, och då får man gallra. Att hunden inte passar till avel gör definitivt inte att den är värdelös, den kan funka inom agility, lydnad, spår mm eller som en älskad sällskapshund.

5: Min åsikt och uppfattning är att de som säljs utan stamtavla är efter för unga föräldrar och/eller saknar de giltiga hjärtintygen. Inte alla biljud är ärftliga, och inte alla biljud utvecklar sig till hjärtfel, men finns det något av det på hundar under 4 års ålder så SKA de inte gå i avel. Kastrera dom, det blir lättare och bättre!

6: Det viktigaste av allt egentligen: många valpköpare är så noga med att fråga om hjärtintyg när de ringer på en kull valpar, men missar den där detaljen med att de bör ta hjärtintyg på även sin lilla älskling. Kanske inte årligen men i alla fall vid 2-4-7 års ålder! Oavsett om det är biljud eller inte. Intygen tjänar många syften: den hjälper ägaren att hålla koll på sin hunds hälsa, den hjälper uppfödaren att utvärdera sin avel och sina avelshundar OCH ett intyg som fortsätter att tas även efter dessa åldrar eller efter att ett biljud uppstått hjälper oss att utvärdera rasens hälsa, då det är precis lika viktigt - om inte viktigare att veta hur länge en hud lever med biljud. Det betyder inte automatiskt att hunden är död när ett sådant uppstår!

Och en älskad sällskapshund förtjänar hjärtintyg (inte bara lyssna utan ett riktigt officiellt intyg) precis lika mycket som avelshundarna!

Visst tittar man på stamtavlorna, man vill inte ha för nära besläktade hundar, så en koll görs. Kanske en hund i stammen har ngt extra bra som man vill tillföra, eller tvärtom det kan finnas någon man vill undvika. Men man parar inte enbart efter stammen, man tar helheten först, med stamtavla-hälsa-utseende.

Visst finns det hundar från olika uppfödare i stamtavlan. Man kan inte bara utgå från sina egna, det är farligt att bli hemmablind och om man gjorde det så hade man snart varit farligt inavlad. Om jag hittar en linje som jag skulle vilja tillföra i min egen så antingen parar jag med en hane från den linjen eller så köper jag in en tik för att fortsätta med. Inget negativt med det. Utan att vi uppfödare skulle göra sådana utbyten mellan oss, så hade rashunden inte kommit längre, den hade blivit oerhört inavlad och stagnerat.

Det är inget negativt att para hos andra, alla kan inte ha hanar hemma, och själv anser jag att utan de som importerar, eller som håller sig med hanhundar hemma så kommer vi övriga ingen vart, tack till dom som möjliggör vår egen utveckling i hundaveln.

Kan ju tala om att min allra första hund var en blandras som såg ut som en svart schäfer med gula ögon. Hur gammal hon var visste ingen, hon stod i en skitig hundgård när vi hämtade henne, hon hade inte fått mat dagligen utan åt sin egen avföring, och hade haft ett otal med kullar.

När syrran skulle placera om sin cavalier Kajsa, så var det alldeles för många som ringde/mailade och ville ha henne i avel, trots att Lotta skrivit att Kajsa dels var för gammal (fyller 7 nu i juni) och dels haft sina fem kullar (max antal man får ta enligt SKK).

Vem kontrollerar så att blandistiken/oreggade tiken inte får mer än 5 kullar? Vem kontrollerar så att hon inte får kull på flera löp i sträck?

Och INGEN seriös uppfödare tjänar på en valpkull... man måste räkna in allt:

*resa till och från hanen, man tar inte bara de närmaste hanarna utan man väljer en hane som passar ens uppfattning, och då kanske den inte ens finns i samma land.

*Språngavgift 1300-2000kr eller 5000- och uppåt. (Vid större summan är det inga mer avgifter till hanhunden, medan den lägre summan även ska betalas per valp)

*hjärtundersökning innan parning 200-500kr

*boende under parningen, man kanske kommer på fel dag och får åka flera resor, eller bo över dyrt någonstans, inte alla hanhundsägare har plats till besökande tikar och deras mattar.

*resa till och från veterinären för intyg

*ledigt från jobb/skola för att åka till veterinären, åka till hanen, vara hemma med tik som ska valpa och med tik som är nyvalpad.

*Snitt om man har otur 4-7000kr efter försäkringens ingripande
*försäkring av tik, av valpkull

*extra foder till tiken under slutet av dräktigheten, under ammningen, till valparna

*reg i SKK, efter merieterade föräldrar är det 355:-per valp, efter omeriterade kostar det 515:- per valp plus postens avgifter

*Betalning för valparna till hanhundsägaren, ligger mellan 1300-2000kr per valp.

*vet besiktining-vacc-chipmärkning 400-600:-/valp

* annonsering, kanske man får sätta in på flera sidor/ i tidningar innan alla är sålda.

* någon kanske har fel bett varpå en prissänkning görs.

Räkna ihop... inte mycket pengar över nu eller hur?! Och det lilla man kanske får över det plöjer man ner i sin kennel genom utställningar, nya hälsoundersökningar, nya parningar kanske en ny valp som man vill tillföra till sin uppfödning.

Det lönar sig inte ekonomiskt att föda upp hundar, man får vara en inbiten hundfantast och med god ekonomi innan man sätter igång sin avel, ingen hobby är gratis.

Har ni sett Jurassic Park, den första filmen?  Tänk er de stora dinosaurisarna i början som ställer sig upp på bakbenen för att äta från trädtopparna. Lång smal hals, långa ben och en enorm mellankropp, så man är lite tveksam om de verkligen ska kunna resa sig på bakbenen....

Sådan är Indra när det vankas mat (fast kortare och tjockare). Idag när jag kom hem från skolan var det dags att ta min eftermiddags-smörgås, så jag tog fram den och började äta den stående, med fyra hungriga pirayor nedanför. Så jag släppte ut dom, ute är det fint väder och fågelkvitter i massor (vilket känns skönt, för så var det i England, fast varmare där, men det borde väl betyda att våren är på väg hit också?)

Gick ute på gräsmattan och åt min smörgås, små små bett och tugga mycket. Men det var inte så lätt, för framför mig gick det en mini-dino på två ben för att försöka nå min macka = Indra =)

När jag var färdig med mackan så passade jag på att ta en runda på gräsmattan och plocka upp skit efter hundarna. Det är ju så att har man inkomster så är det utgifter= de äter i ena änden och resterna kommer ut i den andra ändan efter ett tag. Fuskade dock, eftersom jag inte bytt från skolkläderna till vardagskläder, och tog bara halva gräsmattan den sidan.

Nu är det dags att byta kläder och gå ut och ge kaninerna, ska mocka någon bur också. Fick en kull igår, men honan hade slarvat med bäddningen så ungen var död... synd, det är en av mina championhonor och ungen var brun.

Hon har varit varm tjejen, så trots inget element startat och fönstret öppet, så har hon ofta bytt plats i sängen och flämtat innan hon somnade.

Hon ska ligga på kudden, eller någonstans längs med min kropp. Ganska lik sin mamma, gärna på en på något sätt.

Har lagt hennes egen filt i bia-bädden, men än så länge har hon bara snusat om där.

Försöker få henne att förstå: när man hoppar upp och ner från min säng så tar man vägen via fotpallen, men hon vill inte alls. Trots sin tjocka mage så är hon vig och tar vanliga hållet.

Idag vände jag mig om i sängen och stoppade huvudet under min kudde, men det stoppade inte snorkfröken, hon bara helt sonika gled in med sitt huvud också och la sin kind mot min. Härligt!

Har haft diarré i natt, ett fasligt springande ut och in med skrället.

Tror du hon förknippar smeten med ont i magen var det någon som sa, men nej det finns ingenr isk för det. Hon gör sådana här saker så fort hon får chansen till det, och glömmer snabbt bort anedningen till sin dåliga mage.

Hur hon nu kunde komma upp på spisen och äta plättsmet fattar jag inte, men upp kom hon, det är bevisat! Knäpphunden, idag är hon billig!!

När jag kom hem från skolan idag så kom Pyret och Godis och hälsade men ingen Lillan. Rätt var det var så dök hon upp....misstänkyt undergiven, skakig, våt om öronsnibbarna och fasligt tjock.

Då har hon varit uppe på spise (hur hon nu kom upp där) och ätit plättsmet....

Hon är som en tunna med fyra ben...

När hundarna ska ut, så är hon med precis som vanligt, och snusar, strövar och gör vad hon ska på tomten... men de två senaste målen har hon inte ätit upp sin mat.

Kan vara en protest eftersom det har legat gottebitar i deras mat under en vecka ungefär men nu var det slut, men nojjig som man är så fruktar man alltid det värsta. Och eftersom hon inte har alla tänder på plats så kan det bero på att kulorna är för hårda. Tror att jag ska blöta upp det till kvällsmaten och se om det går bättre. Vet att hennes pappa Eddie hade problem mot slutet, kunde bara äta uppblött mat. Men han var ju 3 år äldre än hon när dte var dags....

Min ragata börjar bli gammal. Usch!

Har ju glömt att berätta.

Svensak Cavalier-klubben hade en täcling i sitt julnummer,och jag deltog. Det var 1-x-2 frågor, som delvis handlade om cavalierer och hundar,och delvis om julen i andra länder med allt som tillhör.

Första pris var en cavalier-bok, men den hade jag redan, och andra pris var väl en annan cavalier-bok, om rasen i konsten tror jag, och den var jag mindre intresserad av (även om jag skulle gillat det priset också förstås, det är ju cavalierer!)

Min önskevinst var strumporna med ... -cavalierer- på =)

Fick ett mail från redaktören för några veckor sedan:

Grattis, du har vunnit på tävlingen. ett hundhalsband. Och det är minsann inte illa det heller =)