Fick en förfrågan igår om vilken hane jag skulle rekomendera till en black and tan tik.

Hmm... det är inte lätt. Hur långt är man som tikägare villig att åka för en parning? Helst om det ska ske nu under december/januari till exempel.

Mina egna kriterier är:
* att det ska vara så mycket dokumenterat, som möjligt bakom,
* helst mest black and tan, eftersom mina tjejer lämnar brokigt.

* över 4 år (avelsreglerna, skulle biljud uppkomma innan 4 så är alla valpar bannlysta från avel)

* utställt med ettor minst

Med Lillan är ju valet bredare, visseligen ville jag ha black and tan till henne, men ålder och avkommor spelar också in så det blir Merlin istället om han är pigg på det på nästa löp. Och hon är rabiesvaccinerad så jag hade inte behövt leta bara i Sverige till henne.

De andra tjejerna är en annan sak. Dels har ingen av dom avkomma efter sig ännu, de är inte rabiesvaccinerade, och jag vill ha black and tan pojkar. Eftersom jag avgudar Walter så ska jag använda honom (och hoppas på att det blir något till mig också denna gången kanske)

Men jag varken kan eller vill rekomendera Walter till alla. Och det är matte Carina som bestämmer vilka han får para.

När ni ska välja hane har jag en del tips:

* Kika på utställningar och se vilka ni gillar där, antingen om de själva står till avel eller om deras pappor gör det.

* Stirra inte er blind på storvinnarna, utan kolla på alla.

* Välj någon som kompletterar er egen tik, det vill säga inte har samma fel. Har er tik dåliga vinklar eller hög svans så ska hanen inte ha det i sin tur.

* När ni hittat ett par alternativ som passar tycker ni, gå in och kika på intygen på SKK Hunddata, SKK Avelsdata eller SCKCS Rasdata
Och passa på att kolla intygen på de som är runt omkring: kullsyskon, avkommor, ett par generationer bakåt.

* Har ni möjlighet och det inte är långt till hanehundsägaren så hör om ni får komma och kika, eller som jag brukar säga: känna och klämma.

Ta inte första bästa hanae, bara för att den är billigast, närmast. Var kräsen!

Och var inte rädd för att använda helfärgat till brokigt och vice versa. Ser jag en hane jag gillar, vars avkomma jag gillar och som skulle passa mina tikar så skulle jag använda honom oavsett färg (därav Merlin, trots att jag egentligen avskyr blenheim) 

Lycka till!

Hmm... har fått en del förfrågningar om jag verkligen ska använda Molly i avel eller inte.

För det första, hennes pappa fick biljud konstaterat 5år och 2 mån gammal, vilket finns att kontrollera på SKK Hunddata. Eltons föräldrar i sin tur var UA 10 år resp 9 år gamla (på papperet). Eltons eget hjärtintyg UA var när han var 4 år 8 mån gammal.

Allt detta gör att hans avkommor är fullt godkända att använda i avel.

Dessutom så är Mollys mamma UA 7 år gammal senast, liksom mormor Skrållan 10 år. Morfar fick biljud konstaterat vid 6 års ålder, men så vitt jag vet lever han och blir 11 i vår/sommar.

Man får inte bara stirra sig blind på åldern NÄR biljudet konstaterades, det finns många anledningar till att ett biljud uppstår och inte alla är ärftliga, munhygien och andra infektioner spelar också in! (Liksom på människor, det finns de som blivit nekade operationer där hjärtat är i fokus eftersom munhygienen inte var det bästa) Det är viktigt också att veta hur länge hunden levde med sitt biljud utan att få problem med det. (Medicinering, hosta, förstorat hjärta, vatten i lungorna etc)

Dessutom är det tydligen ofta så att hanar tydligen får biljud tidigare än tikarna eftersom grabbarna har kraftigare aorta och ger större förslitning på hjärtklaffar (?)

Jag kommer att använda Molly i avel, MEN jag kommer att välja dokumenterat gamla hanar till henne, första parningen är det tänkt att vi ska använda Walter, som var UA senast 8 år gammal.

Då kommer man automatiskt till nästa grej: är det fel av oss uppfödare om vi missar att rabbla intyg på föräldradjurens alla syskon när det ringer folk som är intresserade?

Idag när det finns så bra källor på nätet; Hunddata/Avelsdata/Rasdata, så kan alla gå in och leta själva. Man behöver inte ens ha hundens reg nummer om man kan vad de heter i stamtavlan. Bara att söka och så klickar man sig vidare till syskon, föräldrar etc.

Jag anser att ett hundköp är likställt med reklamen på TV om Livvästarna och Toyota. Det är faktiskt köparens PLIKT att också h*n leta på nätet för att hitta uppgifter. Visseligen är det inte alla som vet det, men om man surfar nätet och letar efter en viss ras, så kan man hitta goda råd och tips på många sidor, inklusive min. 

Dessutom, som jag ibland brukar säga till de som ringer: de jag har själv vet jag att det är okej med, eller vad som är fel, men det finns många som aldrig tar intyg på hjärtat eftersom deras hund "bara" är sällskapshund, eller som helt enkelt aldrig mer tar kontakt med uppfödaren efter att de åkt hem med sin lilla valp.

Det är inte alltid så att uppfödaren är oseriös, det kan helt enkelt vara så att man inte har full koll på alla syskon och övrig släkt till ens hundar. Man brukar ha någolunda full koll på de man själv fött upp, men har man köpt in en hund så är det inte säkert att alla uppgifter står till ens förfogande. Dessutom så försämras ens chans att vara 100 på topp, om det är fullt av importer i stammen.

Missförstå mig inte, det är verkligen inget fel med importer, de kan behövas om man ska förbättra, men det är inte alla länder som har undersökningar på rasen, och inte alltid är de officiella heller. Eller så kanske kennelklubben i det landet inte håller dom tillgänliga för allmänheten.

Ta bara norden, du kan hitta det mesta av det som har central registrering hos SKK, DKK och FKK (Sverige-Finland-Danmark) Medan tex Norge kräver att man ska vara medlem i NoKK. Dessutom så finns det inte hjärtintyg i Norska Rasdata, och tror inte att det finns knäintyg heller.

Läste på Vouges blogg att deras Darin är steril. Seriöst och mycket bra gjort av Peter o Per att sätta ut det på nätet (fast jag kan ju tänka mig hur många som har kommenterat händelsen före-efter och under tiden, hundsporten är "bara" sådan).

Tänk vilken missräkning: allt detta jobb att hitta den rätta uppfödaren, den rätta kombinationen, kanske få vänta på just den rätta valpen. Tid och pengar som investerats för att få hem grabben och sedan är det stopp. Nu känner jag inte Peter & Per så bra, men jag kan ju tänka mig att deras mål med importer först och främst är att hitta något som kompletterar och förbättrar detaljer hos det material de redan har, det hade varit mitt mål i alla fall!

Och Tänk vad vi "vanliga" uppfödare är beroende av att andra tar in nya avelsdjur till Sverige. Så att vi kan få låna dom eller i senare livet deras avkommor till våra egna tikar.

Visseligen har vi fått "nya" sjukdomar, och alla importer är inte "guld som glimmar" men titta på avelsdata så ser ni vad en hel del av dessa importer betytt för aveln i Sverige! 

 Själv hade jag funderingar på att fråga om att få låna en import hane i Sverige till min Lillan, men trots att dess avkommor börjar bli runt den viktiga 4-års åldern så har jag inte hittat några avkommor till honom som jag imponeras av.

En annan hane som jag var intresserad av, var det en som sa jag skulle avstå ifrån eftersom han inte var så bra som han såg ut, men å andra sidan så hade han lämnat jäkligt fina avkommor....

Får väl bara säga att min gamla Skrållan (som numera bor I Karlshamn och har sällskap av sin odrägliga dotterdotter Molly-råttan =)   ) kommer från Vouges, är efter en inlånad tysk hane och hade hjärta UA senast i mars 2008: 10 år gammal! Så jag skickar ett tack till Peter som lät mig få köpa lilla skrollet. Hon ligger ju bakom ALLT det jag har nu (allt och allt, med tanke på att min kennel idag består av en tik som ska paras OM hon klarar 4-års intyget i januari och två pensionärer, ja och så Molly-råttan också, som blir 2 i februari så är det ju inte så mycket)

Som är en jakthund, tror med Wachtel i sig.

När jag och flickorna tog vår promenad igår så gick vi förbi Douglas som var ute på sin gräsmatta tillsammans med matte. Och ett par timmar senare så kom han på visit på våran gräsmatta.

Pyret löper nu så det var väl hennes dofter som lockat honom. Men hans husse sa också att en annan hund på våran promenad löper, och dit har hans mitit ett par gånger så hankanske bara tog en avstickare till våran tomt.

Hade lite problem med att hitta husses telefonnummer, men så känner jag deras granne så jag ringde till dom istället så de sprang ut och sa till husse. Matte hade redan tagit bilen och kört iväg till det huset där den andra löptiken bodde, för att plocka upp honom, men husse tog bilen och kom till oss.

Vi hade bundit honom på vår tomt, vågade inte låta honom springa fritt, det kör en hel del tung trafik runt på våra vägar, i och med att det finns lite grisa-gårdar runt omkring, och även andar lastbilar.

Men förutom det att Douglas smitit hemifrån så var han en väluppfostrad kille, han hoppade inte, pratade en himla massa, men det var bara snack och ingen verkstad. Och när husse och min pappa stod och pratade så låg han plats där husse lagt honom.

Efter vår promenad. 1 timmes promenad, med rastning, sniffning, kissning och allt som hör till.

Matte är också trött, så nu ska vi vila en stund. Försöka att återhämta våra krafter ett tag =)

Hälsningar

Godis, Pyret och Lillan

Det är vad de har på morgen, måste ut och kissa, kolla vilka katter som vågat sig in på tomten under natten, har räven eller kanske till och med minken gått längs staketet? Mycket att kolla, kissa över, och så ska man hinna bajsa när man är ute också.

Sedan kommer det in tre hungriga monster, som vill ha frukost NU =)

När jag öppnar min sovrumsdörr så har Godis så brått att hon brukar hamna sidledes intryckt mot räcket uppe i hallen, tur att det inte är mer mellanrum mellan spjälorna där för då hade hon fått en flygtur var morgon =)

Har precis kommit hem från veterinären med en alltid lika glad Lillan, som nu är avmaskad efter vår senaste resa till Danmark.

Hon älskar veterinärerna i Näsum, när hon fick syn på Åsmund i korridoren så tjöt hon rätt ut, och hon var inte mindre glad när det var Christoffer som gav henne avmaskningstabletten och skrev under hennes papper.

När det var dags för tabletten sa jag åt honom (C) att inte bry sig om att linda in den i godsaker utan bara ge henne den, och till hans stora förvåning och förtjusning så tog hon den meddetsamma, tuggade ett par gånger (till min förvåning) och svalde sedan hur snällt som helst. Han hade aldrig sett en hund göra så med sådana tabletter innan.

Men min Lillan, hon kan hon =)

När jag stod och betalade för intyget (som jag tidigare fått hemskickat) så "pratade" Lillan med en farbror som stod och drack kaffe i väntan på sitt djur (vet inte om han var där med hund eller katt, eller något annat djur)

Så nu är hon färdig.... kanske, kanske det blir en resa i Januari, lillan och Helena, för själv är jag hemma och håller koll på djur och hus då resten av familjen är i Tyskland på kaninresa. Vi får se, vi får se!

Måste bara få dela med mig av en av valparna vi träffade i Köpenhamn igår, kolla vilken sötnos denna lilla grabben är. Han har somnat i den stora valplådan, med huvudet vilande på ena hörnstödet. Så söt!!

(Nog de bästa huvudena jag lagt märke till på blenheim-valpar innan!)