Hur gör ni när ni väljer vilken valp ni ska köpa eller spara i en kull?

Jag är sådan att jag hellre placerar ut alla valparna än att spara en som jag inte gillar på alla sätt.

Men tvärtom vad många tänker på (har nog haft tur i de flesta sammanhang) så är det inte det exteriöra i första hand, utan jag går på en magkänsla...

Jag kan inte säga att jag sparade den bästa valpen i de senaste kullarna, för jag gick inte efter det. Jag gick efter mina känslor. Pyret mådde otroligt dåligt efter sin första avmaskning 3 veckor gammal. Jag hade tänkt spara ruby tiken, men eftersom lilla Pysemys bara låg och savade och slöade efter första avmaskningen, och jag trodde ärligt att hon skulle gå bort, så blev det hon. Inte kunde jag sälja en valp som jag hade så mycket hjärta för. Dessutom så hade hon vit svanstipp och det var så otroligt mysigt att dra längs hennes svans, förbi allt det svarta och röda och komma ner till den lilla svanstippen. ja, Pyret tyckte inte att det var så mysigt förstås.

Lillan då.... hmm... hon som äger pappan sa till mig: vänta nu tills dom är 5-6 veckor innan du bestämmer dig. Jaadå svarade jag, och dagen efter ringde jag till hon som skulle ha kullsystern och sa: jag ska ha rubyn, du får ta b&t:en... då var de inte ens två veckor gamla.

Lillan hade vita baktår och samma vita svanstipp som Pyret. Visst har jag blivit gråhårig och tappat bort en hel del hjärnceller på grund av det trollet, men jag skulle inte vilja byta bort henne för allt i världen.

Fast när hon hade klättrat upp på köksbänken och ätit plättsmeten var hon billig, så billig att jag erbjöd Helena att få henne och pengar tillpå. Jag kommer sa Helena, och jag fick iskalla fötter: neeeej, inte min lilla Pillertrillare *ler*

Jag har (tänkt) sparat valpar innan, av "fel" anledning. Den ser bäst ut, det blev bara en tik osv. Men jag har placerat om dom efter hand. Har jag inte trivts med dom, så varför ska jag behålla dom hemma och inte kunna ge dom den kärlek alla förtjänar? Då är det bättre att placera om dom till någon som kan ösa över dom, all den TLC som ska finnas. Och har jag inte varit nöjd med stammen och hälsostatusen (efter hand som man har lärt sig mer) ja då har jag inte heller använt dom i avel.

Sedan prioritera man olika, och ser på det där med hälsan olika. Det jag tycker kanske är helt okej, kanske någon annnan förfasar sig över, och vice versa.... den som jag kanske anser är en super oseriös uppfödare, kanske anser att jag är det samma. Det är smällar man får ta...

Så hur sparar jag en valp, eller tänker när jag ska välja en valp ut en kull att köpa in?

MED HJÄRTAT!

Sedan det blev ett faktum att Eltoninte längre fick gå i avel, så har mina planer varit att köpa in en ny hane, en b&t.

Ok, ok.... när man ska köpa in en tilltänkt avelshane, så är det först och främst en som är över ett man funderar på, eftersom då kan de första undersökningarna göras, testiklarna är permanent på plats och man behöver inte ha det att oroa sig för.

När jag letar efter en tilltänkt avelshane, eller tilltänkt hane att köpa in, så vill jag främst ha en vars föräldrar båda är öber 4 år på senaste intyget hjärta UA, och det är inte så svårt egentligen att hitta.

Men jag har i princip letat sedan Elton flyttade i augusti och fortfarande inte hittat det jag vill ha. Hittade en uppfödare som hade starka b&t linjer, men hanen h*n använder är inte riktigt vad jag vill ha in på mina linjer.

En annan uppfödare har snygga hundar men det blir i min smak för nära besläktat med mina egna.

Pratade med ett par danska uppfödare, tänkte att kanske man kunde hitta något annolunda där, men deras ord var: vi åker till Sverige och parar/köper in när vi vill ha något bra.

Norge: har hittat mycket som är intressant, men vet inte så mycket om hälsan där.

England, har ju kontakter där. Min brevkompis är väldigt noga med hälsan, MRI scannar avelsdjuren, kollar hjärtan upp i hög ålder mm, men efter en tråkig export till Canada med mycket bråk i cavalier-världen där, så har hon sagt ALDRIG mer exporter. Däremot kan hon tänka sig att hjälpa mig att hitta ågot bra. Men å andra sidan... de som är mest noga med MRI-scannade hundar i UK, verkar vara sådana som gärna inavlar/linjeavlar på friscannade hundar... och att scanna säger ju bara att din hund har det eller är frisk, anlaget kan fortfarande finnas och föras vidare till avkommor.

Så, jag letar fortfarande..........

Har pratat med hanhundsägarnaoch det är fixat: både Lillan och Molly kommer att paras med de tilltänkta hanarna, som planerat. Och för min egen skull kommer båda att vaccineras mot Herpes.

Lillan ska paras med CH Heronsbridge Zafonic "Merlin", som är blenheim och har hjärta UA 8½ år. Här blir bara blenheim och/eller ruby

Molly kommer att paras med Lp1 Lp2 Sannsiss Black Indian "Walter", som är black and tan. Här kan det bli alla eller vilken som helst av de fyra färgerna.

Det enda som fattas nu är själva löpet =)

Många som hört av sig om Indra och hennes valpar, och jag vill skicka en stor kram & tack, för alla vänliga ord och trösten jag fått.

Jag har inte orkat prata om det, inte med andra i alla fall. Det var en väldigt jobbig tid, att vaka i 1½ vecka, flaskmata varannan timme, väga, oroa sig och sedan går det käpp rakt åt helvete i alla fall.

Men vad var det då som gick fel?

Jag pratade med min veterinär och hennes första ord var Herpes. Konstigt. När jag köpte min första cavalier 1991 visste jag inte vad det var. Och det tog 3-4 år med rasen innan jag hörde om det. Nu sägs det att i princip alla tikar har det.

Hur smittar det? För mig har Herpes alltid låtit som en sexuellt överförd sjukdom, alltså en könssjukdom, men ack så fel. Det smittar även genom nospussar, alltså det räcker att en frisk hund nosar på en sjuk hund så kan du får det. Därför ska man undvika att låta dräktiga tikar hälsa på andra. Tydligen är det lite som kennelhosta...

Kan man behandla?

Inte i traditionell mening. Man kan vaccinera sin tik mot Herpes, då ger man en spruta vid löpet där hon ska paras (kommer inte ihåg om det är strax innan parning eller efter) och sedan någon vecka innan beräknad nedkomst ger man spruta nummer två. Priset för sprutorna ligger på 450:-/st enligt min veterinär, men det är ett billigt pris att betala för att slippa allt det jag och framförallt Indra fick gå igenom.

Hur vet man vem som har det?

Man kan ta blodprov för att se om det är Antikroppar mot Herpes, då vet man att man har eller har haft det. Men för att vara på den säkra sidan så

får man då ta två blodprover, med 14 dagars mellanrum.

Man vaccinerar ingen frisk hund. Så frågan är: om jag vaccinerar Lillan och Molly vid parning, ska jag ta de båda gamla också, eller bara hindra dom från att komma till valparna och mammorna innan puppisarna blivit tre veckor?

Veterinären frågade om hanhunden, men eftersom han aldrig haft en tom tik, så tvivlar jag starkt på att han har det. En uppfödare sa också att det smittar bara i aktiv form, och en hane med aktiv Herpes vill inte para för den har blåsor och det gör ont. Om det stämmer vet jag inte, jag får kolla med veterinären.

Indra kan ha haft det innan i kroppen, eller blivit smittad under senare delen av dräktigheten, tydligen är det värst om det kommer då.

En uppfödare frågade om Elton kan ha haft det, eftesom det under hans tid som avelshane varit 4 tikar som gått tomma... men han har då aldrig varit ovillig till att para, så jag vet inte...Dessutom, alla fyra av dessa tikar har efteråt haft valpar och de var både normala i storleken och livskraftiga.  Dessutom är det tre av tikarna som haft dessa kullar med just Elton...

Men jag är glad att jag höll mig till reglen att han aldrig skulle få fler kullar på ett år, än vad han var i ålder.

Så fort misstanken om Herpes var väckt, och jag pratat med veterinären, så skickade jag SMS till hanhundsägaren och till uppfödaren som parat efter mig, så att de skulle veta om. Kunde inte prata om det just då, det var samma dag som sista valpen dog. (Om ni hade sett mig då så hade ni förstått, jag grät så att hela rummet bara gick i vågor och jag höll på att svimma). Tiken som parades efter Indra är dräktig också, men tack vare förvarningen så har de alla chanser i världen att klara detta nu, håll valparnas temperatur över 35 (38 säger en del) grader så aktiveras aldrig viruset om de har det, och tid finns att ge tiken en spruta också.

Och Lillans tilltänkta hane, där fick jag skicka mail också och tala om, ska jag vaccinera henne när vi ska para? Lika bra! Hon hade visseligen 5 normala valpar som växte bra redan från början, och var en exemplarisk mamma för dom, MEN hon har umgåtts nära med Indra och valparna här så hon har ju också varit utsatt nu.

Molly har aldrig träffat varesig Indra eller valparna men jag ville ju använda samma hane och han har träffat Indra... får jag ens använda honom till Molly nu efter detta?

Många tankar som snurrar......

Sitter här och gråter, så att jag knappt kan andas och är svimfärdig. Natten hade gått jättebra, valpen åt som hon skulle, och hade till och med ökat sin vikt vilket inte skett under natten innan....

Men så vände det nu på förmiddagen, hon blev slöare och slutade att äta. Och nyss tog det slut helt.

Det tillhör en uppfödares vardag, hur gärna man än skulle önska annat. Man borde inte sitta här och gråta på detta viset, efter 13 år som uppfödare, men det är hemskt!  Kämpat dygnet runt på detta visaet, och så slutar det så här.

Indra ligger i sin valpsäng och tittar på mig. Borde plocka undan allt som påminner om detta, både för hennes del och för min egen, men just nu har jag fullt upp bara att andas...

Kommer inte att blogga på några dagar nu, behöver ha distans först.

Stor kram och tack till alla som hört av sig och stötta på alla sätt under denna veckan.....

Det är inte bara min familj och Indras familj som är involverad i detta nu längre... idag när jag kom till skolan fick jag flera frågor om hur det stod till med lill-Snuttan Svartingen (kärt barn har många namn).

Hon äter med STOOR aptit. Ändrade lite på blandningen, gjorde den mindre sur, och nu du! Nu går det undan. Ett sug som heter duga, man får riktigt dra bort flaskan från henne!

Jag har precis badat, sitter här och skriver med en hand, iklädd badlakan och med klut på huvudet, och i knäet ligger lilla Snuttisen och suger frenetiskt på sin flaska. För visst skulle hon ha mat nu, och nej, jag hinner inte ta på mig kläder innan hon får, givetvis så är hon viktigare.

Mamma var jättenervös i dag när jag var iväg, men det har gått jättebra! Enda som egentligen surat är hundarna, De vill ju självklart att man ska vara hemma, eller om detinte går, i alla fall ta dom med sig! Vilken tråkig matte, som åker iväg och är borta utan att ta med sig någon av fyrbeningarna...

När Snuttisen är färdig med sin flaska lägger jag ner henne på hennes värmedyna,varpå hon kryper iväg och lägger sig vid mammas bakben i alla fall. Klä på mig? Nej, jag har knappast tid, jag har fullt upp med att sitta och titta på det lilla livet, rädd att missa en sekund.

Jag är full av hopp. Hårt arbete lönar sig, nu är det bara raksträckan kvar. Första veckan avklarad, och hon är så pigg och alert lilla grynet! 

Igår eftemiddag, vid 17-18 tiden så trodde jag att kampen var över, att slaget var förlorat.

Lillsnuttan satte troligen mat i halsen, och var i princip borta. Det gick så snabbt. Hon blev alldeles stel, andades inte och hade vi inte slungat, sugit, blåst, masserat så hade hon verkligen varit borta. tungan var snudd på blåaktig, men blev rosa igen, och vi såg och hörde hennes andning sätta igång.

Jag stod med tårar i ögonen, ihopsnörd hals och telefonen i handen, redo att ringa till Indras matte och husse och tala om den sorgliga nyheten, men pappa vägrade ge upp, han la henne på ryggen och masserade, blåste lite luft i halsen, masserade, vände henne på magen och andningen satte igång.

En halvtimme senare ligger hon och snuttar från Indra igen...

Resten av kvällen var det med andan i halsen och orolig mage som man gav henne mat. Idag har hon ätit jäklar anamma. Vikten verkar pendla 128-132g så jag har börjat att tvivla på min digitalvåg....

Stackars mamma kommer att vara ett nervöst vrak de 3 timmarna jag är iväg idag, och de 4 timmarna som morgondagen medför.

Men jag har gjort en del ändringar: bytt napp, till en med mindre hål. Blandat ny björcks blandning, där jag varit än mer noga med hur mycket Citronsyra som jag tagit i, eftersom den gör att blandningen klumpar sig när den svalnar. Måste ha räknat fel på den förra (gjorde en mindre dos än den som står i receptet) för dagens blandning är jämnare i konsistens och klumpar inte.  Och den är troligen godare också för hon snuttar mycket mera på flaskan.

Varför fortsätter jag att flaska henne, kanske ni tänker? jo för att på nätterna har jag gett henne mer sällan så att hon ska snutta av Indra, och visst gör hon det, men hon tappar ngt gram nästan var natt, så hon får ju inte tillräckligt där.

Däremot är det mindre mängd vätska varje gång jags ka vätska henne, i morse var det bara 2 mil innan det var stopp (och hon protesterar mot sprutan numera)

Som jag sa till Indars matte: Jag kommer att fortsätta att kämpa, för hon är hur pigg som helst!

Känns det som.

Valpen är inte sugen på att äta ur flakan, först är hon etusiastisk och suger bra, sedan är det precis som om hon får smaken i munnen och tänker Fy FARAO!
Inte konstigt, så fort den svalnar (vilket den gör snabbt) så bildas det klumpar, och hur gott är det att dricka något som hela tiden klumpar sig?! Kan ju klökas för mindre!

Har hört och sett henne snutta på Indra i kväll/natt, och det är ju positivit. Men ändå har hon minskat 3g från kvällens vikt. Tror det är för att jag trodde att jag inte behövde ge henne så ofta om Indra gav henne också.

Sitter på rummet och klär på mig, matar valp och vätskar valp, allt på en gång verkar det som (fick i henne 3ml vätska men ingen mat att tala om) och hör ett konstigt ljud nerifrån. Snabb räkning: LILLAN!!!! HundF-N är nere, har tagit sig upp på spisenoch äter maten som står på blöt. Som tur väl är så är det bara hennes egen mat hon har ätit, men vad F-N har hon på Spisen att göra!?!!

Morgonens vikt är 127g.

Idag är det mamma som sköter marktjänsten: byta vatten i blåsan och ge Svartingen mat. Gissa om hon är nervös. Jag måste tyvärr gå, vi har ett litteraturseminarium som är obligatoriskt så jag har inget val. Men LU i helgen missar jag återigen. Får vara hemma hos hundarna istället. Emme vågar inte och jag vill inte heller ge henne ansvaret att hålla på med valpesnuttan.