Ja, kanske en klyscha, men ändå sant. 

I fredags hölls det begravning för pappa. En jobbig dag samtidigt som det var lite lättnad när det var över. 

Kändes som om kyrkan var välfylld: mamma och vi döttrar med våra familjer, pappas syskon och en del av deras familjer, andra släktingar, fd grannar till farmor och farfar, jobbarkompisar och vänner. 

Kistan stod längst fram med blommor runt, och på kyrkans täcke som låg på den, stod ett foto från hans 60-års dag, ett stenhjärta med brinnande ljus och blommor från oss som sa adjö. Linda hade lagt en liten kanin där också. 

Efter ceremonin samlades vi utanför kyrkan, och pratade, hälsade på varandra och många kramar utväxlades.

Lite anekdoter delades och en var så typisk pappa att jag måste berätta den här:

kommer inte ihåg hur gammal han var men det var nog en 25 år sedan i alla fall. Det var fys-test på jobbet och när pappa kommer ut så frågar ena jobbarkompisen: Vad sa de, var du för tjock? Nej, svarar pappa, jag var 30 cm för kort   .

Vid halv fem på kvällen samlades vi syskon, våra familjer, min moster, Idas svärföräldrar och familjen Persson - Nilsson från Degeberga, för att grilla, prata och bara umgås hos mamma. Jättetrevligt och mycket skratt, med minnen av pappa. 

Vi brukar vara först att åka hem, för Linus har inte trivts med mycket folk. Men efter en gnällig start så trivdes han som fisken i vattnet och vid 21 somnade han i min famn. Vid halv elva - elva så la jag över honom i  mammas famn och han sov vidare. Så halv tolv packade vi in honom i bilbarnstolen och körde hem - sist av syskonen att lämna Agerum (om man inte räknar Emme och Niklas för de bor där) 

Vet inte om det beror på förskolan, många människor, eller bara att han börjar vänja sig allmänt, men det går bättre och bättre med Linus i större folksamlingar.

Fast idag grät han när jag lämnade honom. Ganska väntat.