När vi var i Ullared i lördags så gick jag en runda inom Boktältet (kan man ju inte bara missa!!!)

och hittade två böcker.

Det ena är en isländsk deckare, boken heter "Den grav man gräver" och handlar om advokaten Tora (tror jag, namnet är ju tavat på isländska och de tecknen har inte jag på mitt tangentbord) Den är spännande och rolig. Hon har en bok tidigare som handlar om samma advokat som man bör läsa först. Väl värda. Nu grämer jag mig att jag inte köpte del tre också när jag ändå var där uppe.

Andar boken var Biten av Kelley Armstrong, och den är lite "fantasy" kanske då den handlar om Varulvar, fast inte löjligt overklig utanr iktigt jäkla bra och spännande. KANONBRA!!

Finns det något mer nervpirrande än att gå till veterinären och ta intyg inför avel?

Jag blir skakig och stissig när det är dags för mina att få nya intyg. Först när man tar knän och ögon efter ett års ålder. Är det inte UA (eller enstaka näthinneveck i max ena ögat) så väljer jag att INTE använda dom i avel, och då kommer det gastkramande beslutet: ska man behålla dom som sällskap eller placera om? Det är ett oerhört svårt beslut... Man kan knappast som kennelägare fylla huset med hundar som inte går att använda, då kommer man ingen vart i sin avel.

Men känslorna spelar stor roll. Är man ensam så är det ens egna känslor som ska beslutas utifrån, men är man en medlem i en familj, och då främst barnfamilj, ja då är det så många fler som drabbas av ens beslut. Det kanske är barnens mest älskade familjemedlem som man så helt kallt sitter och funderar på att placera om....

Därför vill jag skicka ett STORT GRATTIS och en kram till Anki på Jankils, som slipper att ta det beslutet nu när hon var i Näsum i fredags och fick en himla massa intyg UA!