Lillan föddes den 29 december, i en kull på tre valpar. Två var tikar, en b&t och en ruby. Hanhundsägaren, Anki på Mimmidalens, sa åt mig att inte bestämma vilken valp som jag skulle spara förrän de var 5-6 veckor gamla, eftersom jag skulle spara en själv. Åh ja, lovade jag, och tre dagar senare ringde jag den väntande valpköparen och sa: du får ta b&t tiken, jag ska behålla rubyn.

Lillan har hela tiden var halvgalen, aldrig still, alltid bus eller annat på G. Men hon har också varit vacker, och visat sig på utställning. Kunde gått bättre om inte jag varit så jäkla nervös av mig, men i helhet är jag toppen nöjd med henne.

Hon blev rabiesvaccinerad, och så har vi gjort ett par turer över sundet. Så hon har CK både i Danmark och i Sverige.

Under hennes tonårstid och upp till för något år sedan, så drev hon mig till vansinne med att hoppa över staketet och smita in till grannarna för att äta det de lagt ut till katterna. För galen i mat har hon varit hela sitt liv. Redan som 5 månaders valp lyckades hon ta sig in till hundmaten och sluka alldeles för mycket, så jag fick framkalla kräkning på henne, för att hon inte skulle spränga magen när kulorna svällde. Detta gjorde hon om efter några veckor, så en tunna inhandlades till fodret. Den har hon iofs lyckas öppna någongång, men ingen hetsätning.

En gång hoppade hon upp på bänken där kattmaten stod till vår egen katt, men eftersom skålen var tom, tog hon sig vidare upp på spisen där plättsmeten stod, och kalasade glatt.

Hon har haft två kullar, första var i november 2007, då hon fick en kull på fyra pojkar och en ensam flicka. Alla fem var likadana matvrak som sin mor, och minsta lilla matskålarna klirrade ihop så vaknade hela högen och ville ha käk. Härliga bebbar!

Andra kullen var i juli 2009, och det var Heffaklumpen som anlände på dygn 65. Lillans matbar är enorm, hon blir mager som en speta när hon diar valpar, men mjölkbaren är välfylld. Så välfylld att ensamma Heffaklumpen fick ner mjölk i lungorna och fick lunginflammation. Stackars liten, men allt blev bra efter 3 veckors medicinering.

I Somras började ett elände :(

Det började med en antydan till anfall i slutet av juni, bara lite vinglande sedan var det över. Men efter besök hos veterinären så fick jag medicin att ha hemma OM det blev allvarligt.

En vecka senare kom nästa, två på eftermiddagen och två till på kvällen. 2 vckor senare kom det stora, hon höll på i nästan tre timmar innan det gick över, och var drogad av medicinen i flera dagar. Ingen livsgnista, bara sova. Här började vi observera också att nu dreglade hon när hon drack vatten.

Mindre än en vecka senare kom det ett anfall till, varade i  ca 10 minuter och sedan var hon som vanligt.

Under augusti var allt lugnt, och vi blev invaggade i falsk trygghet, kanske var det över, kanske var det bara något olämpligt hon fått i sig. September var likaså lugn, MEN när vi inte var hemma den 29, och hon var ensam i 1½ timme, så hade hon bajsat ner sig, dreglat och haft det, vilket vi tror varit anfall i sin ensamhet (och jag har en fruktansvärd ångest för detta)

Idag började hon dagen med anfall halv nio, varade ca 7 minuter, sedan var det lugnt till 9, då nästa kom. Mindre än en halvtimme senare fick hon ett till så jag ringde Näsum direkt: jag ar en tik här som krampar, tredje anfallet idag. Jag kommer upp nu så får vi ta bort henne. Och när vi skulle gå in från bilen till veterinären så fick hon ett till.

Det var oerhört jobbigt, hon var så glad och viftade på svansen åt alla. Tokig som hon alltid varit så älskade hon sina utfärder till veterinären oavsett om det var tandsten, vaccinering eller nytt hjärtintyg. Efter sin lugnande spruta kunde hon fortfarande vifta på svansen åt Christoffer när han kom in.

1½ spruta senare var hon borta.

Anfallen var av epilepsi typ, men anfall som kommer i denna åldern är inte medfödda på det sättet, utan beror troligen på en skada eller tumör.