I måndags var det Cystoskopi och idag en läkare på Vårdcentralen.

Mitt op-sår har räknats som läkt sedan första måndagen i juni    men nu har det börjat att jäklas igen.

Först blev det precis som om det var en främmande kropp som flyttade sig under huden. Fast jag trodde att det var en psoriasis på väg att utvecklas, så jag smorde med salvor. Men en dag var det precis som om jag kunde dra bort fjäll och under var ett pytte- pytte litet hål, knappt så stort som ett knappnålshuvud. Och där var vätska och något som påminde om en mindre varklump men som inte gick att dra bort. Sedan slöt sig hålet igen för att återkomma. I måndags ringde jag så att de skulle titta på det, för då fanns ett hål, men idag när det är dags för att åka in och kolla så är hålet borta - IGEN.

Ska åka in i alla fall så att de får kolla. Det finns en risk att det har blivit en fistelgång. Vi får väl se vad de säger.

Blir inte någon av mina vanliga läkare, utan en - för mig - ny förmåga. Har väl träffat ett tio-tal läkare i år allt som allt. Snacka om valuta för frikortet.

Jag somnade vid elva tiden igår, men vaknade redan tjugo i två av ett konstigt ljud. Det lät precis som barngråt. Låg och koncentrerade nig men det var tyst, så jag startade cd-spelaren.

Men då hördes det plötsligt igen. Visst var det barngråt. Och det lät som fotsteg i det andra rummet. Stängde av cd-spelaren men då var allt tyst igen.

Så jag startade cd-spelaren igen och hade nästan slumrat till (tar inte lång tid vid den tidpunkten) men då hördes det igen så jag steg upp.

Och jo, Emme gick omkring i rummet med en trött och gnällig Pompan. De hade kommit bara minuter efter att jag somnat igår, med en otröstlig Pompan som INTE ville något alls.

Jag hade ingen hörvilla, eller vad det kallas, men ett tag var jag orolig där