Igår spelade Linus match igen. Denna gången hemmamatch mot Rottne. 

Jag var inte med, denna veckan har varit kass, känt mig dassig och sjuk och natten till fredagen var jag vaken mitt i, i nästan 2 timmar så jag låg hemma på soffan och sov i princip. 

Matchen gick bra, laget vann med 8-6. 

Frågade Linus (brukar fråga efter varje match) vad han skulle ta med sig till nästa match, fokusera på att bli bättre i, och svaret kom: Det var mitt fel att de 3 första målen kom mot oss. 

Nej, det är aldrig bara en som är skulden till ett mål i en match. Det är ett helt lag som ska kämpa för att inte släppa fram för många mål mot sig och göra mål framåt. Dessutom var det 2 mål där han tappade sin spelare i försvaret.

Jobbigt när han känner så men å andra sidan finns det en del i laget som gäran skyller det på honom när han är inne. Eller på målvakten (som ska vara sista hindret när motståndarna pressar på). Jag säger som på engelskan: There are no I in team. Alla är ansvariga för resultatet, oavsett postition i spelet.

Lite jobbigt också när hjälptränaren är en väldigt verbal sådan. Han hörs högt och långt vilket är ett plus, men inte alla klarar av ett sådant coachande. Linus blir oerhört stressad av att de skriker, vi har blivit strängt tillsagda att vi inte får ropa på honom under spelet. Men jag kan ju inte säga till tränarna att låta bli att skrika på honom när de gör det på alla för att coacha och pusha. 

Detta och en hel del annat har gjort att jag börjar fundera på om han är högkänslig. Frågan är hur man går tillväga för att utreda det och om man har någon nytta av att göra det? 

På tisdagar är det vattengympa. En behaglig form av träning men absolut inget latgöra. Vi hade en patient på jobbet som hade åsikten att hen skulle absolut inte plaska i ankdammen. Det är helt fel! Det är inget plaska i ankdammen alls, det är träning med eller utan redskap, där alla rörelser har motstånd (vattnet) och sedna kan göras hur lätt eller hur tungt du föredrar. Man tränar armmuskler, benmuskler, rumpa och mage hela tiden. 

Men sååå kul! Prova på någon gång, det är helt klart värt det.

Det är något på gång, jag nyser och jag fryser. Ont i hela kroppen, helst lederna i händerna. Men ingen feber.

Och så blöder jag rejält. Typ byta tampong var tredje timme på natten för att inte blöda igenom. 

I dag har det inte varit många knop. Veckohandlat, Linus haft en kompis hemma, Jocke och en hona flyttat till ny familj, tvättat en maskin. Allt vad kroppen orkar i dag. Ganska seg efter gårdagen, känner att det blir lite väl mycket för mitt huvud ibland. 

 Nu är det 5 kaniner för tillfället, fem honor varav 2 ska slaktas. Men det ska in en ny vit hane till damerna och så ska Linus ha 2 hermeliner. 

Det är inte så roligt med kaniner efter pandemin, bara jobbigt med utställningar. Man har blivit bekväm. Och så är det svårare att bli av med gödseln, dyrare med medlemsavgifter, anmälningsavgifter, foder, svårare att hitta hö-bonde när man inte kan ta stora mängder eller storbalar. Men jag är inte redo att lägga av helt. 

Jag har funderat på en sak efter gårdagens innebandymatch: På Linus nivå är det ungdomar (oftast) som dömer) och vem har kolla på om de är bra domre eller inte? Filmas deras bedömmningar? HUR kontrolleras det att de dömer riktigt eller om de är bra/dåliga domare? Hur utvärderas det?

I gårdagens match var det en tjej och en kille som dömde, och för det mesta dömde de ganska bra och rättvist MEN 2 situationer sticker ut: I början av 1a perioden gör bortalaget ett mål, vi som sitter på sidan ser hur bollen slår i ribban och ner BAKOM mållinjen men domaren ser inte och blåser inte mål.... Fine, han/hon kan inte se allt men det var första grejen.

Andra situationen var när hemmalaget ganska hårt skickar ut en av bortalagets spelare på/mot sargen och när spelaren reser sig upp blir det en situation där de brsötar upp sig mot varandra och då börjar en domare diskutera med dem utan avblåsning under spel och hemmalaget gör mål i en ganska het situation dör fokus är på domaren som står och diskuterar med minst en hemmalag och bortalag. Borde han/hon blåst och tagit diskussionen i avblåsning? Han/hon störde ju spelet för resten på plan. Borde de godkänt/inte godkänt hemmalagets mål eftersom han/hon själv störde spelet? 

Många frågor. Och när bortalaget sedan protesterar mot att de godkänner målet på det sättet blir det mycket känslor på båda håll. Det kommenteras i hallen efter match och en av hemmalagets föräldrar blir arg och skäller ut bortalagets hjälptränare (som själv är ungdom). 

Men när får man protestera och hur gör man? Det var ju en de allvarliga förseelser egentligen med 1 mål de helt missar att se och ett mål som kommer när domaren själv tar undan spelare och diskuterar under spelets gång.

Hur utvärderas domarnas prestation? Det är ju samtidigt ett lärotillfälle och vi vill alla ha bra domare, inte hemmadomare eller de som helt missar detaljer under spel. 

Nu blev det lika och snart returmatch men det känns lite som jag brukar säga till Linus: Att vinna genom fusk är inte att vinna alls. Nu fuskade de inte men det var heller inte tiptop.... 

Var är tryggheten i skolan och vilka vuxna ska se till att skolan verkligen är trygg för våra barn??

I dag gick Linus hem från skolan efter lunch, mådde illa och hade ont i huvudet. Först ville han inte säga något alls, sedan trodde han att det var på grund av att han ätit 2 portioner på lunchen. Senare ikväll kröp det fram att han fått en snöboll i ansiktet, av en tjej från 3an. Ingen olyckshändelse utan med mening. Dessutom är det lillasystern i samma familj där 2 bröder mobbat honom för hårfärgen. 

Det är sorgligt när barn resignerar och tror att det inte hjälper att säga ifrån, för det är okej 1-2 dagar men sedan sätter det fart igen. Kan ju säga att på fredagens utvecklingssamtal kommer det att ryka ur mina öron. VAR är de vuxna i skolan som ska se till att det är en trygg miljö för alla barnen? 

Jag har tidigare fått hota med polisanmälan för att de ens ska göra konsekvensanmälan på samma syskon. Och lägg nu till klass"kompisen" som började kalla honom för kaninmördare eftersom vi äter kanin, vilket har spritt sig till flickorna i sexan som han nu knappt vågar gå förbi.

Skolan ska vara en trygg plats för alla, men sorgligt nog är det den minsta trygga platsen för ens barn. 

I dag har vi varit i Mjällby och firat Klara på hennes 14-års dag. 

Så för 14 år sedan igår gick vi och la oss med i princip barmark och på morognen var det säkert 50-60 cm snö som kommit under natten. Jag skulle vara kl. 7 på sjukhuset i Karlshamn för att operera min mage. Vi fick skotta fram min bil, mamma och jag gav oss iväg mot Karlshamn och i höjd med Mörrum sprack kylaren på bilen. Bara att stanna och försöka få tag på hjälp, ringde sjukhuset och sa att jag kanske blev försenad samtidigt som en snäll herre stannade och erbjöd sig att skjutsa in oss till sjukhuset.

Jag hann, blev opererad. Mamma fick ordna skjuts hem och bilen hämtade de senare, den var kass. 

Magen blev inte så bra heller, fick fetvävnadsnekros i operationssåret och fick gå med vacuumpump i 2 månader och ytterliggare några månader omläggning innan det blev okej. 

Så det bästa med den dagen var Klara    det andra var mest bara strunt.

Linus har alltid gillat skolan. Inte så mycket för att lära sig och ha lektioner utan för samspelet med klasskompisarna. Numera får man tvinga honom dit ibland.

Han hade det jätteroligt upp till tredje klass men när han började fyran vände det. Elever i klasserna ovan tyckte det var okej att reta honom för hans hårfärg. Vi har kämpat om detta sedan dess men fortfarande är det en idiot i sexan som fortsätter. Tjatar på Linus att SÄG IFRÅN, men han har resignerat, varför ska jag göra det mamma, när han kanske låter bli i 1-2 dagar sedan börjar han igen. 

Sedan var det en av mina facebook-vänner som visade sin son att vi åt kanin, och sonen som går i Linus klass började kalla Linus för kaninmördare och en dag när han kom hem hade grabben slängt ner Linus i en källarnedgång och inte låtit honom gå upp, varpå ett par andra i klassen fick packhundsmentaliteten och började de också. Jag frågade Linus om jag skulle prata med mamman med Linus vill inte. Men detta spred sig och nu är det flickor i sexan som kallar honom kaninmördare. 

I måndags när jag lämnade honom blev han livrädd när han såg flickorna från sjätteklassen stå och vänta på en buss för att åka iväg, jag tar ett annat håll sa han snabbt.

Och jag blir så trött. Varför är det Linus de är på? Och VARFÖR är det inga vuxna ute på rasterna och ser hur det är? Linus har sagt ifrån ofta, och hans ena klasskompis har sett och hört, men ändå punktmarkeras inte dessa jävla ungdjävlar! 

Det tog typ en hel termin och tillslut hot om polisanmälan innan rektorn fick rummen ur röven och satte igång med åtgärder mot mobbarna. Tyvärr har det inte gett något i långa loppet men tänk, jag fick hota med polisanmälan innan något hände alls. Fick inte ens veta att han hade blivit mobbad under dagen förrän han själv berättade det på kvällen när han var övertrött och ledsen.