Första riktiga dagen hemma efter den senaste operationen. Kände mig bra. Lite snuvig men annars helt okej. Fast med tanke på hur det gick efter förra operationen så var det "Operation skyddad verkstad" dvs jag inte ens lyft Pompan, mer än en gång. Det mest ansträngane var nog att gå på toa, och inte ens det var något stort...

Men så när vi hade ätit middag vid 18, och jag gick på toaletten, så kände jag att det rann något kallt längs med ena benet, och när jag tar en bättre titt, så ser jag att hela förbandet är fyllt med blodaktig vätska, ena kanten har gått upp och där rinner det ut, och på t-shirt och pyjamasbyxan är det fläck.

Så jag går ut i köket där resten av familjen sitter och avslutar sin middag, och säger "jag tror jag blöder"....

Upp och ta fram alla papper till sjukhuset och börja ringa... men de slutar redan 4 på kirurgen, så inget av mina nummer går fram. Nästa åtgärd: 1177 sjukvårdsrådgivningen.

Fick prata med en sjuksköterska som bokade in mig till distriktsköterskan på Jourcetralen i Karlshamn, för omläggning. Man ska ju helst inte öppna ett sådant förband alls så nära efter en op. 15 min på oss: "Plattan i mattan" (hennes ord). Kommer in med marginal, tack vare Rally-Linda (TACK   )

In på en brits och drar upp tröja, ner med byxor, bort med gördel... "Nej, det vågar jag inte öppna, jag skickar dig till Akuten så en kirurg får se på det. Jaha, på med gördel, kläder och ut, 20m längre bort finns akuten, in där ta nummerlapp, beskri ditt ärnde och vänta. 5 min senare ropar de in mig, upp på ny brits, bort med kläder, gördel, och här drog de bort förbandet.... och under finns ett jättefint Op-sår, stängt (ja lite öppet på ett eller två ställen) ingen vätska, inga trasiga stygn. Ligga där och vänta i en timme innan en kirurg kommer och tittar, trycker och klämmer. Får dra hela historien med GBP 2008. bråck, bukplastic för att ta bort överflödigt skinn och laga bråcket, vätskning, stöter bort stygnen, fettvävndasnekros, vacuum-pump och ny operation... jäkla lista numera. Inte en droppe kom ut när han tryckte. Hade inte sjuksystrarna sett förbandet så hade jag nog inte trott på det själv. Kände mig lite darrig, men det var mer chock och rädsla än smärta.

Så bara att köra hem igen, fick två extra förband med mig, så nu kan jag duscha.