Under ett ögonblick la sig Indra på sin röda hanvalp... och resultatet blev tyvärr att han dog.

Jag satt vid datorn bara en meter därifrån och trots att jag tittar ofta mot henne och valprna så missade jag det.

Jag har aldrig tidigare mist en valp på grund av att tiken legat ihjäl den. Känns inte bra. Man klandrar sig själv, jag menar, jag satt ju precis bredvid henne.

Hon måste verkligen ha plattat till honom, för inte ett pip jag hört!

Inte utan att en liten tår rinner ner, trött och urvakad och på toppen mista en valp, det är aldrig roligt.... vem sa att det var en dans på rosor att vara uppfödare??

Idag är det den 11 mars, och det snöar i Blekinge.

Var sjutton tog våren vägen??

Snacka om selektivt minne. Man planerar sina kullar/kombiantioner. Jämnför stamtavlor, kollar hälsorseultat och hundens utseende och mentalitet. Vissa raser ska ha ny undersökning årligen för att få gå i avel, kanske man även tar blodprov och utstryk för att hitta rätta dagen att para på.

Sedan är det flera veckors väntan innan man är säker på om tiken är dräktig, förhoppningar och önskningar som kanske går i stöpet och man får vänta tills nästa löp för att gå igenom allt en gång till.

Ultraljud, röntgen eller bara leva på hoppet.

Dagen D börjar närma sig. Långt ifrån alla tikar valpar på 63e dygnet, Indra som är min senaste kulls mamma, kom på 59:e. Mitzi, som var mamma till min M kull, kom på 57.

Själva valpningen är inte alltid okomplicerad, tikarna kan ha det jobbigt, öppningsvärkar i flera dagar, kanske stora valpar, svåra att krysta fram. Valpen har fel läge, man får dra och lirka, tiken vill inte röra den, eller tvärtom är så på den att du inte har en chans att ta reda på efterbörd, kolla så att allt är okej mm.

Man vakar kanske en hel natt och sedan är det dags för valparna att anlända, varpå man i flera nätter där på är som en nybliven amma, minsta pip i valplådan gör att man tänder sänglampan, stiger upp och kollar läget.

Kanske tiken har dåligt med di, eller alldeles för mycket di, och så får man hålla koll så att hon inte lägger sig på valparna. En del tikar bäddar frenetiskt en längre tid efter att ha valpat, och då får man hålla koll så hon inte skickar iväg sina nya barn huller om buller.

Man väger två gånger om dagen, ökar de som de ska, kanske någon behöver stödmatas, kanske någon behöver vätskas upp med injektioner i nackskinnet.

Efter 5-6 veckor kanske man sover gott om natten, men då har man andra sysslor och kanske bekymmer istället.

En hunduppfödare kan jämnställas med en zombie den första tiden efter valpningen...

så går det ett år, och man börjar om hela proceduren. Man har glömt, eller kanske förträngt, hur det var att ha förra kullen. Kommer bara ihåg det som var bra, lätt, enkelt och okomplicerat.

Det krävs att man är på ett särskilt sätt, om man ska vara uppfödare. Det är minsann inget för den veka och klenmagade typen... Och att vara lite galen underlättar det också ;)

Och jag har glömt hur jobbigt det kan vara. Eller förträngt, kanske? Man brukar komma ihåg det gulliga, trevliga och mysiga framför allt slit det kan betyda.

Idag ska Lotta komma och vätska valparna, en del av dom börjar se lite rynkiga ut, ett säkert tecken på en påbörjad uttorkning, och en valp som är uttorkad orkar inte suga.

Vikterna: b&t tiken har ökat, inte mycket, men ändock ökat, liksom ena ruby tiken. Övriga har minskat något gram, troligen inte orkat suga som de ska inatt.

Själv har jag sovit med lampan tänd, minsta lilla pip så får man kolla: vem fattas, ligger hon på den, tappat spenen etc.

Brukar försöka att lägga till dom till spene så ofta som möjlitg, men är valpen inte hungrig eller för svag så får du den inte att suga hur du än bär dig åt. Och alltid ska alla valparna kämpa om samma spene.

Mjölk har hon så det räcker och blir över i alla fall. Krävs inte mycket förrän det droppar från spenarna, jag brukar mjölka fram ett par droppar när jag ska lägga till en valp, lukten av mjölken gör det lättare att få dem att ta spenen.