Efter 15 år som uppfödare borde man ha vant sig, men det är snarare tvärtom i mitt fall. Vissa kullar och enskilda valpar är oerhört jobbigt att lämna ifrån sig.

Så ock med lilla Hoppsan och Love. Jag viste ju att det inte skulle vara någon ide med avel för Hoppsans del, eftersomhon har överbett. Skulle inte kunna ställa ut henne, vilket jag tycker om att göra med mina hundar då och då.

Hon flyttade idag med sin nya matte och husse, till södra Skåneland. Familjen verkar toppen och jag tror verkligen att de kan få många fina härliga år tillsammans, men ändå kändes det som ett svek att lämna bort henne. Jag kommer att sakna den lilla terroristen i min säng kl 4 på morgonen när hon tycker att det är dags att stiga upp och gå ut. Sakna ljudet av de små tassarna när hon springer ut i köket för att få sin mat, eller leker med skurborsten på golvet.

   Säger som Mattis: Hon fattas mig!

Men önskar henne och hennes familj mycket gott tillsammans....